Jag sitter på bussen hem genom stan. Musiken pumpar in i mina öron. Effekten av musiken växer av sirener som tjuter och lampor som blinkar i trafiken utanför. Någonstans där förstår jag. Att jag aldrig är ensam. Att den aldrig kommer att släppa mig. Musiken jag fastna i, för nu så länge sen, håller mig kvar.
Förväntningarna över våren och sommaren är enorma. Nervositeten bubblar som flygande fjärilar i min mage. Tanken på att stå där igen. Att få lyssna, se och känna. Det är den tanken som får mig att ta ett extra stort steg och nästan flyga en grå morgon på väg till jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar